|
 |
Utdrag: Den sjätte natten - fångarna
Vanligen brukar man visa det första kapitlet som utdrag.
Här gör vi ett undantag – det här är början på fjärde kapitlet.
Anne är advokaten John Danielssons fru, Miriam deras trettonåriga dotter.
4.
John såg efter henne och tänkte på vilken idiotisk idé det var att lämna telefonerna hemma och släppa all kontakt med yttervärlden på det där sättet. Med en vag känsla av skam gick han in och plockade upp hen¬nes mobil i vardagsrummet, lindade hastigt in den i en stor ylletröja och stoppade ner den i hennes sportbag.
Tjugo över sju lastade de in packningen i den uråldriga hissen som var alldeles för trång, trängde in sig själva under fniss och skratt, drog igen den gnisslande gallerdörren och åkte ner till garaget. Miriam stod bredvid honom. Det var skönt att se henne så här, nästan som när hon var tio år, ivrig och sorglös. Den världsvisa tonårsblicken som var så fylld av stress och frågor var för tillfället borta.
De kom ner i garaget och lastade Land Rovern. Han kramade om dem och de hoppade upp i framsätet. Garageporten gick upp och bilen rullade uppför den svagt sluttande rampen och stannade till ett ögonblick innan den körde ut i det bländande solskenet på gatan. Miriam vände sig om och vinkade åt honom. Hennes hästsvans dansade. Anne trampade på gasen, bilen brummade i gång igen, korsade trottoaren, svängde åt vänster och försvann utom synhåll.
Det blev tyst. Träden på andra sidan gatan vajade lojt i morgonsolen. Han kände sig ensam nu när de var borta, men ändå lätt om hjärtat. Han traskade ut med bilnycklarna i handen.
När han stängt garageporten blev han medveten om höga, upprörda röster från gathörnet. En kraftig, vältränad flicka i boxarlinne, grågrön hemfärgad jeansjacka och kamouflagebyxor stod omruskad och gråtfärdig mitt i korsningen, lutad mot en ung overallklädd grabb som måste ha hoppat ur en rörmokarbil alldeles intill. Några få åskådare stod runt dem. En cykel låg på gatan och en grå bil med ena dörren öppen hade körts upp halvvägs på trottoaren.
Framför flickan hade en ung och ganska fet kille ställt sig aggressivt bredbent, antagligen föraren. Börskille eller bilförsäljare, tänkte John. Han hade ljusgrå kostym som stramade över ryggen och vattenkammat hår.
– Hur fan kör du? gastade han.
– Jag? skrek flickan och rörmokaren svajade lite när hon tog sats med hela kroppen för att ge tillbaka med samma mynt. Jag? Tror du att du äger hela gatan? Titta vad du har gjort med min cykel! Du är ju inte klok!
Rörmokarkillen såg ut som om han skulle vilja be båda dra åt pepparn, men var för snäll för att säga det. Någon drog upp cykeln från gatan. Framhjulet var demolerat. Synen gjorde flickan ifrån sig och hon försökte halta fram mot den, men måste hejda sig. Hennes ansikte drog ihop sig av smärta och hon tog om knät. Den vänliga rörmokaren tog emot henne igen och tittade sig omkring som om han hoppades att Gud skulle ingripa och veva tiden tillbaka en bit, så han kunde undvika det här och vara någon annanstans.
John väntade på avstånd några sekunder för att se om han borde erbjuda sig att hjälpa till, men det tycktes mest handla om att bråka och skrika åt varann. Han behövdes inte. Alltid något att vara tacksam för. Han log för sig själv och sneddade över gatan för att låsa upp sin egen bil som stod parkerad vid trottoarkanten.
Plötsligt tornade något upp sig bredvid honom. En stor vit Volks¬wagenvan hade kommit svängande nästan ljudlöst i hög fart runt det motsatta hörnet. Han var helt oförberedd på den och tog hastigt ett steg bakåt för att inte få fötterna överkörda när den svepte förbi farligt nära honom.
Föraren måste ha ställt sig på bromsen, för vanen stannade nästan omedelbart bara ett par meter längre fram. Medan han stod kvar mitt i gatan med bultande hjärta och tittade dumt på den, drogs sidodörren upp och tre unga män klädda i svart hoppade ut och kom rakt fram mot honom. Den närmaste log.
Under en förvirrad sekund försökte han minnas om han sett dem förr. I nästa ögonblick stod de runt honom. De var alla längre än han. Ofattbart och obegripligt låste de hans armar i ett hårt grepp, ryckte nycklarna ur hans hand och föste honom mot vanens bakdörrar.
Anfallet kom som en blixt från en klar himmel. Hans hjärna blev helt blank. Han kände hur hans fötter snubblade hjälplöst över asfalten. Chockad och desperat började han kämpa för att ta sig loss ur männens grepp, men de var för starka och det gick för fort. Han försökte vända på huvudet för att se deras ansikten men kunde inte få någon klar bild av dem. De var snabba, skrämmande och anonyma.
De knuffade in honom i bilen och han dunsade ner på mage på golvet. Något trycktes mot hans tinning så hårt att det gjorde ont och han förstod att det var en pistol. Han såg en glimt av den och tyckte sig nästan känna den sura lukten av metall. Någon stödde sig tungt mot bilgolvet med ena handen. hans tröjärm gled upp och blottade ett tatuerat hakkors på underarmens undersida.
Johns blod frös till is och han slutade slåss. Hjärnan skrek åt honom att vrida undan huvudet från pistolmynningen, men han vågade inte. Tiden stod stilla. Han skulle dö, nästa offer i raden av mord, och han skämdes. Hur kunde han vara en sådan idiot? Låta sig överrumplas så här?
En bitter tanke drog genom honom att han förtjänade det. Det var som om de senaste sjutton åren hade upplösts och försvunnit på ett ögonblick. Han hade lämnat vapnen bakom sig och de hade hunnit ifatt honom och han mindes hur plågsamt lätt de gick av och bad, bad att den adrenalinstinna galningen som höll i pistolen visste vad han gjorde.
– Var är din fru? viskade en röst tätt intill hans öra. Uppe i våningen?
***
Tillbaka till BÖCKER...
|
|
