|
 |
Utdrag: Brottsplats Rosenbad
Trettio år tidigare
Det var lukten han blev medveten om först. Lukten av rök.
Han tänkte inte på det de första sekunderna eftersom han var fullt upptagen
av att träna. Han hade fyllt femton för bara några veckor sedan och
äntligen hade hans kropp börjat förvandlas från en pojkes till en mans.
Från hjälplöshet till kontroll. Han hade börjat träna med en frenesi som
han inte visste att han hade inom sig – sprang, lyfte tyngder, gjorde armhävningar.
Det var sommar och solen lyste på träden och gräsmattan utanför. De
vuxna hade åkt till stan. Han och hans bror var ensamma. Nu stod han
framför det öppna fönstret klädd i shorts och med bar överkropp och lyfte
hantlarna gång på gång. Armmusklerna värkte men han var som förhäxad,
sköt undan plågan och fortsatte.
Röklukten svepte in i tunna slingor genom fönstret. I samma ögonblick
som han märkte den och kände ett sting av oro och fara kom skriket. Ett
gällt, ljust, fruktansvärt skrik.
Han rusade genom huset, fortfarande med hantlarna i händerna, och
vidare ut på uppfarten. Skriket fortsatte. Det kom från en plats bland träden
bakom uthusen.
Han sprang mot ljudet förbi välansade rabatter och fruktträd, tog sig
genom snåren in i skogen.
Det var svalare här inne och marken var täckt av fjolårslöv. Doften av
rök blandades med lukten av torrt mögel.
Hans bror stod där, flinande. På marken framför honom låg en liten
svart, halvt förbränd kropp och vred sig i krampaktig smärta. Lågorna
syntes knappt i dagsljuset. Skriken var genomträngande, förtvivlade.
Chocken slog honom som en hammare. Han rusade fram till den brinnande
råttan, drämde till med hantlarna, trampade på den för att befria
den från den fasansfulla smärtan. Den kändes mjuk och hal under hans
slag. Det tog kanske fem sekunder att döda den, men det kändes som fem
timmar.
När det äntligen var över låg det brända djuret stilla. Synen var avskyvärd.
Själv hade han bränt sig på armarna och de nakna benen, men han
skulle inte känna av det förrän senare. Nu släppte han hantlarna som var
fläckade av sot, blod och lossnade hår från råttans päls och stirrade på sin
tre år äldre bror som stod lutad mot en trädstam med händerna i jeansfickorna
och log överlägset. Tillfredsställt.
Han kastade sig över honom. Slog, skrek, försökte brotta ner honom på
marken. Brodern började skratta åt hans förtvivlan. Det tog några sekunder
innan han ens brydde sig om att försvara sig.
Det slutade med att han själv låg på marken. Tårarna rann. Brodern
satt tungt på hans mage och tryckte ner hans händer mot marken. Han
hade slutat skratta nu, hans annars så bedrägligt vänliga ögon var irriterade
och farliga. Det kom en örfil. Flera.
”Nu håller du käften om det här, din lilla skit. Fattar du?”
Han vägrade ge sig. Han var för chockad, äcklad och rasande för att
vara rädd.
”Jag borde mörda dig i sömnen, din jävel!” fräste han.
Brodern skrattade till. Han tog tag om hans haka, tvingade hans huvud
bakåt.
”Du är en kaxig liten skit. Vad fan bryr du dig om en råtta? Du käkar
djur varenda dag. Går i skor av djurskinn. Nu håller du käften om
det här. Ingen kommer att tro dig i alla fall, ingen här gillar dig. Fattar
du?”
Han visste att det var sant. Kadavret skulle hamna i sjön, ingen skulle
tro honom. Han hade bara sig själv att lita på.
Han vräkte undan sin bror, reste sig, snorade. Skogen var tyst runt dem.
Inga fåglar hördes. Det var flera kilometer till de närmaste grannarna.
Klockan var halv tre på eftermiddagen. De vuxna skulle inte komma
tillbaka på flera timmar och en levande varelse hade just mött en död i
skräck och plåga.
”Jag ska hålla koll på dig resten av livet”, sa hans bror varnande. ”Försöker
du något så råkar du illa ut. Jag ska förstöra livet för dig!”
Han teg, tog sina hantlar och gick för att spola av dem.
Han borde verkligen mörda den jäveln i sömnen, tänkte han medan
han gick tillbaka till trädgården mellan rabatter av rosor och tagetes. Hans
bror borde inte få leva.
***
Tillbaka till BÖCKER...
|
|
