|
 |
Utdrag: Morden i Buttle
Varje natt & varje stund
någon föds till sorg i grund
varje stund & varje natt
någon föds till ljus och skratt
någon föds till ljus och skratt
någon föds till ändlös natt.
William Blake (övers. A. Bryn)
ETT
Frank Behlin stod längst inne i långtradarens lastutrymme.
Det var kallt och han frös. Han tog mobiltelefonen från örat, blåste på händerna och såg på klockan.
Han hade ringt sina två samtal och det var fortfarande gott om tid.
Det ena samtalet hade gått som han tänkt sig, han hade bara lämnat ett kort meddelande till sin kontakt på Gotland.
Det andra hade gjort honom bekymrad. Dessutom fanns det ännu ett orosmoment som han kanske måste ta tag i så småningom.
Det var förstås möjligt att han överdrev. Affärerna gick bra och det fanns
ingen som hyste minsta misstanke mot vare sig honom eller åkerifirman, men han kunde inte tillåta sig att bli vårdslös.
Affärerna var lukrativa just därför att de var farliga.
Han kontrollerade byltet och den svarta lådan med utrustning en sista gång,
släckte lampan, trängde sig förbi pallarna som skilde det bakre utrymmet från den riktiga lasten,
sköt upp ena bakdörren och hoppade ner på marken. Stängde noggrant efter sig.
Långtradaren stod inkörd på en övergiven timmerväg som gjorde en sväng
bakom ett tätt skogsbryn av granar. Den kunde inte ses från motorvägen. Trafiken där uppe
brusade monotont bakom träden. Luften var frisk och himlen molnig.
Våren hade inte hunnit hit till Stockholmstrakten ännu, men nere på Gotland hade den börjat
och snödroppar och hyacinter trängde sig upp i solgasset vid den stora vita villans sydgavel, Evas hus.
Tanken på dem fick honom att må bra. Tiden gick och livet rullade på, och att årstiderna växlade som de
alltid gjort styrkte honom i övertygelsen att naturen inte brydde sig det minsta om vad han hade för sig.
Fanns det en Gud, hade han annat att tänka på.
Han klättrade upp i förarsätet, tände en cigarrett och startade motorn.
Första och enda stoppet före överfarten skulle bli några mil längre
söderut. Han undrade om han borde ringa ännu ett samtal till sin
kontakt för att diskutera den eventuella situationen, men beslöt sig
för att ta ansvaret själv. Det han som drev den här rörelsen. Dök det
upp ett problem, vilket kanske skulle bli fallet om en liten stund,
kunde han ta itu med det på egen hand.
Vant svängde han långtradaren, växlade och gled mjukt in i strömmen av
trafik. Höll den lagstadgade hastigheten och låg inte och nosade
privatbilarna i baken. Han hade inte varit på puben sedan i förrgår,
han var utsövd och nykter och hade full kontroll över varje tanke och
varje muskel.
Han slog på radion. Vinkade flinande åt en liten pojke som storögt
tittade upp mot honom från en minibuss. Han hade två nätter och en hel
dag på sig på Gotland. Eva väntade honom inte förrän vid tiotiden på
kvällen, så det fanns gott om tid. Och när han åkte tillbaka till
Stockholm på fredagen skulle bilen vara tom.
Livet var fascinerande. Det fanns ett före och ett efter. Just nu var
det före, och han drog röken djupt ner i lungorna, blåste ut den igen
och tittade längs motorvägen som bredde ut sig framför honom, skar som
en fanfar tvärs genom landskapet.
Han memorerade mötesplatsen och rynkade pannan. Något i den där rösten
hade verkligen stört honom. Han öppnade handskfacket, tog fram
blydaggen och lade den i fickan för att ha den nära till hands.
Försvara sig fysiskt var inget han behövt göra på länge. Men han var
beredd om det skulle bli nödvändigt.
Tjugo minuter senare var han framme. Mannen han skulle möta stod och
väntade på en biväg. Han var stor och kraftig, klädd i jeans och
midjekort poplinjacka. Håret var tunt och nacken bred och stark.
Överkroppen verkade överdimensionerad, oformlig. Han såg ut som
tusentals andra karlar där han trampade fram och tillbaka med händerna
i fickorna.
Han var nervös. Inget gott tecken.
Frank körde in till vägkanten och parkerade. Hasade över sätet och klev
ur på andra sidan. Log mot mannen.
”Läget?” frågade han.
Han var mer än ett huvud kortare än sin motpart, men det bekymrade
honom inte. Mannen slutade sitt rastlösa vankande, stannade och såg ner
på honom. Ansiktet var rött och mosigt.
”Nej”, sa han abrupt.
”Nej? Vad då nej?” undrade Frank och tände en ny cigarrett.
”Bara nej. Inte igen.”
Frank nickade eftertänksamt.
”Okay. Fast det kommer ju lite sent.”
”Det spelar väl för fan ingen roll?”
”Nej, det gör det väl inte.”
Han lutade sig mot långtradaren och gjorde ett kast med huvudet mot
bakdörrarna.
”Ska du inte kliva in och ta en titt i alla fall?”
”Är det där inne?” sa mannen och stirrade som förhäxad på dörrlåsen.
”Allt är där inne.”
Det blev en spänd tystnad. Mannen svalde och såg på långtradaren som om
den vore radioaktiv. Självlysande. Frank iakttog med förakt hans kamp.
Han undrade vagt vad som framkallat denna oväntade kursändring, men han
var egentligen inte intresserad. Spridda bilder drog genom hans hjärna
av den kraftige sittande hemma framför TV:n, grubblande över livet och
sig själv. Kanske hade han blivit frälst. Kanske hade han träffat en
god kvinna.
Plötsligt märkte han med avsmak att tårar trängde fram i mannens ögon.
Han slängde cigarretten, trampade ner den i marken och klev ett steg
närmare.
”Så, det här går ju inte”, sa han nästan vänligt. ”Här kan vi inte stå
och gråta. Kom, så går vi in en bit.”
Han vände och gick in i skogen och hörde tunga steg bakom sig. Hejdade
sig några meter längre in bakom ett par snår. Det fanns en gammal
stubbe där, och han nickade mot den. Mannen satte sig ner, nästan föll,
hans bak slog i den mossiga, snedsågade träytan med en dov duns och han
spände vader och skinkor för att inte hasa ner på marken.
”Jag vet inte vad det är”, snorade han. ”Plötsligt i morse stannade jag
framför spegeln i hallen hemma. Stod bara där och såg på mig själv.
Plötsligt förstod jag hur stor jag är. Jag har inte tänkt på det förr.
Stora händer. Tjocka jävla ben… ” Han kved till och tystnade.
Orden verkade göra ont att uttala. Det kom ett nytt, plågat kvidande
och han borrade in naglarna i pannan. Det blev ilsket röda märken.
”Jag går inte in där”, snörvlade han. ”Jag vill inte se det. Åk hem!”
Frank suckade.
”Kanske det”, sa han. ”Kanske det.”
Han lade handen på mannens axel, kramade den i sympati. Grep tag i hans
hår, skakade lätt som för att skapa kontakt. Mannen lät honom viljelöst
hållas. Hans huvud gled fram och tillbaka medan han grät.
Frank tog fram daggen och slog till. Han var kort men muskulös och
vältränad och hans offer föll samman utan ett ljud, föll framåt med
huvudet mot knäna. Tjurnacken lyste röd mellan jackan och håret. Frank
gick ner på ena knät och lyfte upp det slappa huvudet, lade vänstra
armen över mannens strupe och klämde till. Han höll kvar greppet, inte
för hårt men tillräckligt för att stoppa blodflödet till hjärnan, tills
han visste att det var över.
De satt sammanlänkade i flera minuter. Han såg in i snåren framför sig,
tänkte på ingenting, lyssnade på trafiken borta på motorvägen. Mannen
han höll i luktade kaffe och svett.
Till slut släppte han greppet. Den kraftige föll handlöst baklänges
från stubben ner på marken och slog huvudet i en sten. Det studsade och
huden skrapades sönder vid tinningen. De blekblå ögonen var öppna och
riktade upp mot den grå himlen. Frank ville se in i dem, stå och
begrunda att en levande människa som var här för bara några sekunder
sedan inte längre var det. Försöka få en känsla för det. Istället såg
han sig snabbt omkring, grep tag under den dödes armar och började
släpa honom längre in i skogen.
Kroppen var tung, men Frank låste armarna och arbetade med benen,
hukande. Han drog den döde femtio meter in bland träden, stannade och
såg sig om igen. Ingen syntes till. Det var ingen vacker skog, ingen
plats där man promenerade omkring, och dessutom var det en kulen dag
med snålblåst. Hans händer borde vara frusna, men adrenalinet pumpade i
kroppen, fick blodet att rinna snabbt och höll honom varm.
Det var ingen optimal plats han hade hittat – en sänka med ormbunkar
mellan risiga granar. Den luktade fukt och mossa, och snart skulle en
hund spåra upp liket. Men det fanns ingenting som band det till
långtradaren. Ändå var det synd att han inte fått mannen att kliva in i
bilen, så att han kunnat avsluta det här på Gotland.
Han satte sig på huk och gick genom offrets fickor. Tog plånboken. Det
fanns tusen kronor i sedlar som han tänkte behålla och ett kreditkort
som han inte tänkte använda, men han stoppade ner alltsammans i
jackfickorna för tillfället.
När han var färdig tog han en sista titt, gick fram till vägen och
kissade mot ett träd. Han hade kontroll över situationen och ingen
brådska att komma iväg. Han återvände till långtradarens bakdörrar,
kontrollerade låsen, lutade sig mot dem och lyssnade till tystnaden
därinne. Tände ännu en cigarrett och stod och såg sig omkring. Till
sist klättrade han in i förarhytten igen.
När han hade startat motorn märkte han att adrenalinkurvan redan
började gå ner. Han hejdade sig och satt stilla ett ögonblick och
noterade sina egna reaktioner. Han kände en obehaglig tomhet. Det var
som om ett smalt svart, böljande schakt öppnat sig någonstans i rymden
och mynningen svävade strax intill honom. Den var lockande och
skrämmande. Han väntade sig nästan att höra ett vinande, syntetiskt
ljud från en annan värld.
Skogen till höger om honom utanför bilrutan var tyst och blind och döv.
Den var ingenting utom träd och vissnat gräs som fanns där av gud vet
vilken anledning. Den kraftige var död och låg där han låg. Frank var
ensam.
Han ruskade på huvudet. Adrenalinutmattning, sa han sig. Han var
knappast ensam. Han hade installerat Eva i sin tillvaro, han hade jobb
och planer. Dagarna radade upp sig framför honom.
Men depressionen satt i. När han vred om ratten och trampade på gasen
förvandlades den från obehag och vag skräck till irritation. Han
längtade plötsligt efter en levande människa att slå till, någon som
kunde reagera, visa fruktan, ge ett gensvar. Hålla kvar honom på marken
en vanlig dag i mars i Sverige.
Det fanns ingen. Han slog knytnäven i vindrutan, och med rynkade
ögonbryn manövrerade han ut trucken från bivägen. Ilska och
stridsberedskap pyrde och bet inom honom.
Kom fan i mig inte i vägen för mig, tänkte han. Kom fan i helvete inte
i vägen för mig.
Han körde upp på motorleden, föll in i trafikströmmen igen och styrde
mot kusten och färjan till Gotland.
***
Tillbaka till BÖCKER...
|
|
