|
Silikon i brösten är rent vansinne
Att operera in silikonbröst är helt galet, menar författaren Annika Bryn, 58 år.
Hon känner sorg när hon ser unga som opererats.
–Det är som om jag hör dem säga, omedvetet: Om jag frivilligt tar ett steg bakåt och bevisar min underdånighet under religion eller tradition eller Cafés skönhetsideal – kan ni se mig som en hel människa då?
Ingen kvinna har någonsin missat vare sig kärlek eller framgång på grund av små bröst eller hängbyst. Ändå känner sig många inte lugna förrän de rättat till såna”fel” kirurgiskt.
Vad är det med oss? Varför tror vi att vi måste offra något för att få den mest grundläggande rättigheten, rätten att vara sig själv? Hur kan vi pådyvlas ideal av patriarkaten som vi aldrig skulle komma på själva – gå runt invirade i lakan för att inte distrahera män, könsstympning, skära upp brösten – och sedan försvara dessa rubbade idéer med näbbar och klor och tro att det är vi själva som vill?
En förklaring kan finnas i boken Parkinsons lag : ”Om någon hindras från att få fatta viktiga beslut, så börjar han betrakta de beslut han får fatta som viktiga.” Det handlar om män som missat chansen att bli chef och istället för att styra affärsimperier börjar gnälla om futtigheter. Men tesen är nästan ännu mer träffande när det gäller kvinnor.
Det är så mycket vi vill göra. Stoppa krig och våld, utveckla det vi brinner för och uppleva det storslagna i livet! Inte bara göra vår röst hörd, utan ha verkligt inflytande. Respekteras. Åstadkomma förändringar.
Men världen gnetar emot, sätter ut stoppklossar. Det stressar oss och får oss att vända blicken mot oss själva. Vi utvecklar en perfektionism som är rena knarkberoendet, besatta av det enda vi tror vi kan kontrollera till hundra procent – oss själva. Vi blir Gestapo mot våra egna kroppar.
Varje gång jag ser en ung kvinna med förstorade bröst eller nedbantad till eländighet eller med huvudduk – unga, smarta tjejer som valt den – får jag samma känsla. Det är som om jag hör dem säga, omedvetet: Om jag ålägger mig själv restriktioner på den här fronten, om jag frivilligt tar ett steg bakåt och bevisar min underdånighet under religion eller tradition eller Cafés skönhetsideal – kan ni se mig som en hel människa då? Blir jag godkänd? Kan jag få vara briljant, begåvad då? Utan att straffas?
”Vi blir besatta av det enda vi tror att vi kan kontrollera till hundra procent - oss själva”
Bröstförstoringar ökar explosivt i antal. En kirurg jag talade med hade bara på sin lilla klinik 100 operationer förra året. Alltså flera varje vecka. Med 120 kirurger (87 organiserade i Svensk förening för estetisk plastikkirurgi ) bör det bli 3 000 - 4 000 operationer om året. Minst.
Kirurgernas hemsidor är ett mischmasch av lock och pock och information. Trots EU-protest har många före- och efterbilder som bara visar kroppsdelar utan ansikten och personlighet, utan den atmosfär som finns runt en levande människa och gör sånt som kroppsliga skavanker rätt ointressant.
En del kör rena new age-jollret och lovar att vi ska få tala ut om våra känslor och de ska lyssna. Några påstår att mammografi inte hindras av implantat, andra att bilden störs. Någon säger att en svår biverkning, inkapsling, får bröstet att kännas ”fastare”, en annan erkänner att det kan bli ”hårt som en tennisboll”.
En anser att tillräcklig orsak för bröstförstoring är om kläderna stramar över höfterna och är lösa upptill! En hävdar att det klassiska kvinnoidealet alltid haft ”fasta, något upplyfta bröst”. (So what?)
Några talar om tillfälligt bortfall av känseln i bröstvårtorna, andra om att bortfallet kan bli bestående. Det betyder att unga kvinnor alltså kan få leva ett helt liv utan det viktiga signalsystem som normala bröst är utrustade med för känslomässig bindning till barnet och för sexuell tillfredsställelse. Få erkänner att alla silikonimplantat läcker små mängder silikon hela tiden. En hade dock lagt implantat på skrivbordet på prov. Samtliga lämnade fläckar efter sig.
Är det bara jag som tycker jag träffat på en samling krämare, hur disputerade och tekniskt skickliga de än alla må vara?
Det är tragiskt, och än mer så eftersom trenden sannolikt kommer att blåsa över om några år. Redan har alla tröttnat på de stora silikonbrösten och försöker åstadkomma mer ”naturliga”. Sista steget i den utvecklingen blir att folk slutar operera sig och att de som gjort det får traska omkring med sina antikviteter som sorgliga gengångare, eller ta bort dem.
Om tjugo år (de som nu är arton år är då trettioåtta) kommer folk att skratta och skaka på huvudet åt vår bröst- och operationsfixering, precis som åt järnkorsetter, och undra: Hur kunde de gå på det?
En läkare sa till mig: ”Jag tycker det är bra om unga kvinnor har sin mamma med sig.”
Det lät vemodigt. Jag frågade inte, men jag kan inte låta bli att undra: Utom i de mest behövande få fallen, vad känner en kirurg som har en frisk ung flicka framför sig på operations-bordet med fräscha, fullt fungerande bröst som hon kan amma och känna med, ser all denna kvinnlighet?
Händer det inte att hon/han tänker: ”Det är våld att skära i det här”?
Annika Bryn
författare
Publicerad: 2004-06-19
---------------------------------------------
Tillbaka till ARTIKLAR
|
